Brita Carlens
Kramfors Konsthall, t.o.m. 11 aug.

Först blev jag irriterad på att det fullständigt saknades information i konsthallen om Brita Carlens utställning. Jag har svårt att tro något annat än att det är en medveten avsikt att skapa osäkerhet hos publiken. För vad skulle det annars vara, slapphet hos arrangören? Att hennes avskalade installation med de två i rummet byggda skulpturerna, den ena i rött tegel och den andra i vita siporexblock, också har den lite bortvända minimalistiska karaktären gör inte saken lättare. Det mest iögonfallande i lokalen utgörs av det stora tomrummet mellan de båda verken, i skulpturernas till synes markerade avståndstagande från varandra.

Brita Carlens på Kramfors konsthall.

Det vore lätt att avfärda utställningen som ett försök till installation som stannat på halva vägen, när man som frustrerad betraktare inte hittar någon ingång, någon passersedel. Istället väljer jag att stanna kvar och söka ett motståndets väg. Det fanns under 90-talet en amerikansk konstnärlig hållning inom minimalismen som kallades ”Crude thinking” eller ”grovt tänkande”, vilken bland andra företräddes av Richard Nonas. Man skulle inte se konstverket som avskiljt, utan söka dess förlängning ut i rummet, hur det tar omgivningen i anspråk, hur det expanderas i den omkringliggande sfären. En sorts ”split vision” för att tala hockeyspråk.

© Brita Carlens, skulptur i rött tegel.

Hos Brita Carlens förtätas rummet omkring och mellan skulpturerna på grund av deras olikheter och diametrala karaktärer. Den röda tegelskulpturen, som påminner om en avsågad murstock, är stram och högstämd, grovt murad och tungt solitär. Den vita skulpturen, byggd som ett öppet hörn med några fasttvingade bräder vilka löper ut som en möjlig fortsättning på konstruktionen, är i motsats lågmäld, lite ofärdig och blygt anspråkslös, som ett alternativare och friare provisorium.

© Brita Carlens, skulptur i siporexblock. Märk "problemet" med
bräderna mot fönsterväggen.

Så handlar det, uppfattar jag, om en installation där de två skulpturerna ingår i ett arkitektoniskt laddat rum. Avståndet emellan dem avslöjar en distans och en spänning, mellan det färdigt orubbliga och det skissartad lösa. Mellan sluten form och tillfällig frihet. Så får man vandra omkring mellan de två polerna och själv bestämma var tyngdpunkten ligger. Det hela kan tyckas som en slumpmässig installation, men man kan till exempel märka hur den vita skulpturens byggstenar har lagts vinkelrätt efter rutmönstret i konsthallens golv. Det är bara en av detaljer som ger anledning att dröja kvar och fundera lite mera i Brita Carlens utställning.

Text och foto: Jan K Persson